Varför ska man hela tiden gå runt och tänka och tänka och tänka. Jag vill inte tänka mer. Finns ändå inga bra i min skalle just nu.
Varför är det så svårt att säga rakt ut till en person som betyder allt och lite till hur mkt den EGENTLIGEN betyder. En dag så kommer det ju vara försent och det är ju dumt och låta en person gå runt och undra hur mycket den betydde i andras ögon.. Eller hur.
Så mycket tankar som bubblar i mig nu. Jag vill få ur mig allt, men jag vet inte vart jag ska börja. Börja med alla rädslor jag har? Eller ska ja skriva ner hur mkt jag älskar vissa och hur mkt jag avskyr andra? Eller ska ja helt enkelt nöja mig med ett tack och hej, just för att det jag tänker har inte alla andra med att göra?
Alternativ 3 blev bäst för nu.
Tack och hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar